Det här med att vara vuxen....

I samarbete med Distriktstandvården

Om och om slår det mig, mitt i vardagen, att jag faktiskt är klassad som vuxen. Jag fyller till och med 25 i år, så jag är ju till och med jättevuxen. När hände det?? Är jag ens det?? Emellanåt funderar jag på vem tusan det är som har myndigförklarat mig och gett mig rätten att rösta (SÅ tacksam för det dock!). För vet ni vad? Jag känner mig verkligen inte vuxen. Nej, det här med att jag ska ha ansvar för att jag har hemförsäkring, att jag ska vara den som ser till att räkningar blir betalda, att jag kan gå in på banken och diskutera lånelöften (good luck på CSN though, haha). Nej, det är verkligen sjukt!
Jag känner mig fortfarande som att jag är i den åldern när Mamma eller Pappa ska gå med en till doktorn eller är att det är dom som ser till att försäkringar är tecknade och sparande görs på banken.

Tb till en betydligt enklare tid i livet, haha!

Och som att det inte vore nog så bor jag ju faktiskt i en hel ny stad dessutom. I September flyttade jag in till Stockholm och lämnade allt vad trygghet heter. Hemma var allt så himla enkelt. Jag visste vem min läkare var, jag visste var han var, jag visste helt enkelt. Likaså finns det bara en enda Ungdoms mottagning, så det var enkelt att veta var man skulle vända sig om man behövde. Men här uppe?? Jag minns ju bara paniken när jag hade problem med min visdomstand. Var tusan vänder man sig?? Tacka vetja Distriktstandvården i Stockholm. Sååå enkelt att bara gå in på deras hemsida och boka en tid.
Men det är en enda grej i mängden. För sen kom det där med Ungdomsmottagning, som jag numera inte ens får gå till... Var vänder man sig då? Och vilken vårdcentral ska man skriva sig vid? Och osv, och osv.
Ibland önskar jag verkligen bara att jag var 12 år gammal igen och levde livet. Men så kommer jag på att som vuxen får jag äta godis precis när jag vill, och då blir livet plötsligt lite bättre igen, haha!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229