Vad jag har accepterat om mitt liv - både det bra och det dåliga

Jag har egentligen funderat på att skriva det här inlägget i ett par månader, men så kom livet emellan. Nu däremot, på sistone, har jag haft både tid och anledning att reflektera över mitt egna liv. Lite mer än vanligt till och med. Jag blir bara äldre och äldre för var år som går (no shit, haha) och med det kommer den där visdomen alla pratar om. Man inser saker och kommer fram till sådant i sitt liv, både sånt som är bra och dåligt, som man helt enkelt får acceptera.

Jag behöver mänsklig kontakt. Överlag är jag något utav en ensamvarg (läs: lat, bekväm och gillar att ha saker på mitt sätt). Men i och med denna sociala karantän har det påvisat sig väldigt tydligt att jag verkligen behöver mänsklig kontakt. Dag tre utav ensamhet höll jag på att gå sönder och tackade gudarna att jag hade en fika-dejt inbokad, och efter dom 2 timmarna vände hela mitt mående till det bra igen. Jag vet att jag själv är dålig på att söka upp kontakten, så det är utan tvekan något jag måste se till att aktivt jobba med.

Jag trivs i att vara hälsosam. Emellanåt känner jag mig så fruktansvärt trist och tråkig som går och lägger mig i tid om kvällarna, som går upp på mornarna för att ta min morgonpromenad, som hellre äter gröt till frukost än en nutella-macka och som inte är ute och super varje helg. Men vet ni vad? Jag trivs så oerhört bra i att vara mer åt det hälsosamma hållet. Oavsett var jag är så slutar det alltid med att jag är tillbaka i dom vanorna. Visst en vecka eller två kan jag älska att äta ALLT som finns på en hotellfrulle (okej, dessertbordet är faktiskt inget som lockar klocka 07 på morgonen), men efter det är jag tillbaka med att äta gröt. Det är helt enkelt så jag är.

Jag är, och kommer alltid att förbli, avundsjuk på mina systrar. Vi är alla väldigt olika och så är det bara. Jag är i grund och botten väldigt introvert så för mig har det ”räckt” med att träffa folk i skolan och på jobbet. Därefter har jag behövt min egentid för att ladda om. Det har gjort att jag helt ärligt inte har särskilt mycket vänner. Mina systrar däremot, och framför allt Isa, har ett otroligt kontaktnät. Och framför allt får hon allt att se så enkelt ut. Att boka in en träff är inget projekt utan plötsligt har hon en vän ståendes vid ytterdörren med en matkasse i handen som denne sen lagar till innan dom gemensamt åker på träning bara nån timme senare. Och det är jag så oerhört avundsjuk på. Både att jag inte har lika många vänner i mitt liv och det faktum att min hjärna gör ”hängandet” så mycket mer komplicerat än det är.

Jag är självisk. Det är dock inget som behöver vara negativt i alla aspekter. Tvärtom är det nog faktiskt det som räddat mig i de allra stressigaste perioderna i mitt liv. Tack vare det har jag prioriterat mig själv och mitt välmående. Dock har min asperger-hjärna (och emellanåt lathet) låtit det gå ut över andra som inte förtjänar det. Den delen behöver jag jobba på, för ska jag förvänta mig att folk finns där för mig så måste jag finnas där för dom.

När jag har bestämt mig för något vill jag att det ska hända nu. Jag kan vela något så otroligt inför ett beslut. Helt ärligt kan ni nog ha svårt att hitta någon med sån beslutsångest som jag. Men så fort jag kommit fram till något som släpper allt. Då är det liksom bestämt. Och då vill jag att det ska hända på en gång. Å ena sidan är det superskönt för att så fort ett beslut är fattat så släpper alla dåliga känslor och jag kan gå vidare. Å andra sidan får jag panik när jag inte kan slå slag i saken på en gång. Exempelvis när jag bestämde mig för att köpa bil så velade jag i evigheter, när jag sen bestämde mig fick jag först panik när dom hade stängt just där och då och sen när det var leverans tid på x antal dagar (vekor?).

Jag börjar bli gammal. Och det är ett faktum. Jag är inte ett barn längre (hur mycket jag än önskar det), utan nu börjar vi komma till den åldern där jag på riktigt är vuxen. Inte bara psykiskt, inte bara juridiskt, utan även fysiskt. Det märks på kroppen på vissa punkter och jag har börjat tänka om gällande min träning (mer prehab och stabilitetsträning). Och ja - jag har börjat få rynkor, haha! Helt ärligt, det är något jag faktiskt har accepterat. Jag vet inte om jag gillar det, but hey, that's literally life.