Tryck inte ned mig i något fack!

Hej hjärtan! Jag inser nu att jag inte har sagt det, men jag är inne på mina sista dagar här på Gotland. Jag har hållt mig här på ön så länge jag kunnat för att inte bidra till något onödigt resande, men nu kan jag faktiskt inte stanna längre utan måste tillbaka till Stockholm och jobba. Som vanligt är jag fruktansvärt splittrad. Å ena sidan längtar jag av hela mitt hjärta, å andra sidan har jag sjuk ångest av tanken på att längta. Å tredje sidan har jag hemlängtan till Stockholm, men å fjärde sidan vet jag att jag kommer få hemlängtan till Gotland i samma sekund jag kommer dit. Det är inte lätt att ha sitt hjärta i två städer, haha!

En ny känsla jag har den här gången däremot är att jag är klar här. Jag vill inte för en sekund lämna min älskade familj, men utöver det är jag färdig. Jag känner mig så oerhört understimulerad. Aldrig tidigare har jag upplevt den här "småstads"-känslan som så många andra pratar om, men nu är jag där. Jag har liksom inte plats att vara jag här längre utan blir tillbaka tryckt till det lilla fack jag satt när jag bodde här. Men jag är inte samma person längre - jag vill inte vara den personen längre.

Jag är dock lite rädd för vad jag kommer att mötas utav där uppe. Här på Gotland märks covid-19 helt ärligt knappt av. Bristen av turister runt påsk, självklart, men hade det inte varit för det hade jag inte ens tänkt på att något var annorlunda. Hur klimatet är i Stockholm har jag inte längre någon aning om.
Och än värre - jag kommer inte att ha någon att kramas med. Som jag skrev för ett par dagar sen så är jag (tydligen) en väldigt kramig person. Så här hemma har jag under de senaste veckorna ropat in min syster i rummet bara för att hon ska sitta och krama på mig under tiden som jag skriver. Men vem ska jag tvinga till kramandes när det bara är jag i min lilla lägga?? Haha, det är inte lätta tider vi lever i just nu nej.
Men ändå längtar jag. Stockholm - here I (soon) come!
Gillar
Kommentarer




