Svar på provtagningen - vill bara gråta

Varför blir man alltid så påverkad av saker man egentligen inte ville förrens man får höra att man inte får göra det?
Jag är fullkomligt hatar nålar. Jag är hon som spänner mig så pass att dom alltid får påminna mig om att andas när jag vaccinerar mig. Jag är hon, som vid 23 års ålder, storbölar när jag ska ta blodprov. Jag gör det alltid, inget tjafs, men jag gillar det inte.

Trots det fick jag för mig att jag skulle bli blodgivare. Önskar jag hjälp den dagen jag behöver det, så vill jag självklart göra min del. Så jag registrerade mig i December och har sedan dess väntat på att beskedet för hurvida jag fick bli eller ej skulle trilla ned i brevlådan. Det har det fortfarande inte gjort. Men jag fick en kallelse på sms, så jag tänkte att yes! Jag ska göra det! Så jag gick dit idag. Sjukt nervös, men bestämd och målmedveten. Kommer in och får höra att dom skulle ta ett extraprov innan jag fick ge blod.
Provet tas och det visar sig att mina järnvärden är för låga. Inte för låga för låga, men för låga för att få ge blod.

Här får jag världens bästa ursäkt till att inte bli nålstucken och tappad på blod, men allt jag vill är att gråta. Hur löjligt är inte det??
Nästan lite som en gräset är grönare på andra sidan-situation (fast ändå inte).

Men men, what to do? Jag får försöka se det positiva i att inte behöva bli stucken!