Slap in the face

Idag kom ett riktigt bakslag. En ordentlig slap in the face. Jag har väntat på det enda sen vi gjorde slut i början av April, men den har inte riktigt kommit. Visserligen var det inte den där stora käftsmällen, utan mer i stil med en bitchslap.

Under våra nästan 6 år tillsammans kom jag ihåg en enda utav våra årsdagar. Det var alltid mitt ex som fick påminna mig - vilket han gjorde även imorse. Med tanke på att vi har basically 0 kontakt blev jag väldigt förvånad av hans meddelande. I sig påverkade det mig inte så mycket dock. Jag har från dag 1 varit säker på att jag gjort rätt val, och som ni vet så älskar jag att vara singel. Aldrig någonsin har jag varit så stark i mig själv. En känsla som jag fullkomligt älskar!

Men en tanke leder till en annan. Train of thoughts. 7 December - årsdag - singel - första julen ensam - ensam. Ensam.

På julen kommer jag inte vara det. Då kommer jag ha min familj runt omkring mig. Redan den 16e kommer jag få krama på Mamma och till och med tidigare än det, redan på Torsdag, min syster.
Jag är så djupt tacksam över att jag har dom, och det skär verkligen i mitt hjärta att inte alla får en jul som min.

Men även om jag vet precis var (och när) jag har dom så påverkar det inte känslan idag. Ensam. Eftersom att jag hade en massa måsten att checka av så har jag skönt nog varit uppe och ute. Men den där ångestklumpen av ensamhet har vägrat släppa. Inte ens nu ikväll när jag myser med mina vänner (kan vi ta en stund för att jag för första gången i mitt vuxna liv har ett kontaktnät av vänner jag både vågar och vill höra av mig dagar som dessa??), vill den ge med sig. Vänner + sushi gjorde det däremot väldigt mycket bättre, haha!

Vissa dagar är värdelösa, så enkelt är det. Men imorgon är en ny dag, då tar vi nya tag!

Gillar