Sanningen - Jag har inga vänner

Jag har inga vänner.
Det var något jag konstaterade för ett par år sedan. Den kvällen grät jag, sökte tröst hos mitt ex och levde sen vidare som vanligt. Jag har aldrig haft problem med att skaffa kompisar, men för mig har det alltid räckt med att dom var i skolan, eller på jobbet, eller på gymmet. Min egentid var väldigt viktig och som den introverta person jag i grund och botten är, så behövdes den för att ladda om mina batterier. När jag sen träffade mitt ex gjorde det att det aldrig var något direkt problem. Jag hade honom att komma hem till varje dag. Min bästa vän. Så jag var aldrig någonsin ensam (förutom just den kvällen jag konstaterade att ingen ville hitta på något med mig just då). Klipp till att jag gjorde slut och insåg hur ensam jag faktiskt både är och var.

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla som lägger upp bilder på hur dom har tacomys med tjejgänget på en Fredag, hur klasskompisar möts upp för en spelkväll och de sena kvällsfikorna min syster har med sina vänner. Det har jag alltid varit. Men samtidigt har det inte passat in i den jag var som person.
Jag har helt ärligt bortprioriterat mina vänner. Satt dom långt ned på listan och bara gett dom tid när det funnits en lucka från allt annat. Det skäms jag något så fruktansvärt över. Men det var sån jag var och det är inget jag kan göra något åt idag.

Eller jo, det är precis vad jag kan. Det är precis vad jag gör. Jag kliver utanför min comfortzone, prioriterar om och strävar efter att bli den bästa versionen utav min själv dom jag kan vara. Och idag är jag faktiskt oerhört stolt över mig själv på just den punkten. (Tack Philip för att du har hjälpt mig inse det). Vad har jag då gjort? Jo:

Igår mötte jag upp Philip för att gå på NOllespexet följt utav sektionspuben - på en Torsdag. Jag var alltså ute på en vardag, dansade arslet utav mig, pratade, skrattade, hälsade på nytt folk och hamnade dessutom på Sturecompaniet. På en Torsdag. Det hade ALDRIG någonsin funnits på min karta tidigare.

Idag bestämde jag mig för att våga och skicka ett meddelande till @amandalarssons och @fannyeskilson för att se om dom ville äta middag med mig. Det är två fantastiskt gulliga tjejer som jag bara träffat en gång innan.
För många är det här säkert världens enklaste grej, men för mig är det ett otroligt stort steg. Att 1. lämna min trygga, mysiga lägenhet en Lördagskväll, 2. ”bjuda ut” någon som jag egentligen inte känner, och att 3. bara det steget att fråga någon om dom vill hitta på något med mig, med risken att bli totalt avvisad, är enormt stora saker för mig. Så HEJA MIG!

Istället för att sitta hemma och plugga, eller ensam dra iväg till något café, så åkte jag in till skolan för att möta upp en klasskompis och ta tag i frågorna inför workshopen på Fredag.