Mitt liv är skit - bilderna jag aldrig vågat visa

Många gånger sitter jag och funderar på vad man ska dela med sig utav här på bloggen och vad man ska hålla för sig själv. I vanliga fall är jag en väldigt glad och positiv person, och allt jag vill är egentligen att sprida just det runt omkring mig. Så är det inte vara den sidan jag ska visa upp här inne då? Bara sprida glädje och inspiration?

Men å andra sidan så är mitt liv, precis som alla andras, långt ifrån på topp hela tiden. Inte ens Beyoncé har 365 who runs the world-dagar om året, och jag både tror (och vet) att det är väldigt viktigt och uppskattat att visa det utåt.

Så som ni är vana att se mig. Så som jag är van att se mig

Idag har jag velat ge upp på livet (okej, väldigt dramatiskt, men ni förstår). När jag vaknade imorse var båda min ögon svullna, röda och svidande. Jag såg värre ut än the cookie monster efter en misslyckad fillersbehandling. Då brast allt. I över en halvtimme låg jag och storbölade, ringde Mamma, snapade Sofia och övervägde att verkligen bara ge upp. Livet är kaos!

... Så som jag såg ut idag. Bilder jag aldrig någonsin trodde att jag skulle våga visa

Jag är svullen och ful.

Jag har totalpanik inför tentan på Tisdag.

Jag har inte gjort något annat än att leva under pluggstress de senaste veckorna.

Min hyresvärd vill att jag ska flytta ut tidigare, vilket jag nu försöker ratta (hur det nu ska gå).

Lägenheten är kaos (läs stökig och rent ut sagt äcklig) och när det är kaos runt omkring mig får jag total stress i hjärnan.

Vi ska ha klassmys med utgång på Fredag. Men om det är pollen som gör att jag är svullen så kan jag ju inte vara med i parken på dagen och är det sen ingen som ska ut (det är faktiskt inte så många som överhuvudtaget kan), då är det ju sjukt onödigt att jag ska försöka lösa boende fram tills dess istället för att åka hem till Gotland.

Jag mår ärligt talat skit. Jag är stressad till tusen. Jag har ingen ordning på något. Jag underäter för att sen överäta, och får en kropp i total kaos.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det här för att 1. jag måste få ut orden och tankarna ur min kropp för att inte gå sönder, och 2. stressen från dagens samhälle med den perfekta instagram-fasaden är ett faktum, och vi måste alla hjälpas åt med att påminna varandra om att allas liv har toppar och dalar.
Med det sagt vill jag bara skicka er alla världens kramar och hoppas verkligen att ni har haft en betydligt bättre dag än vad jag har haft, och om inte så vet ni nu att vi är fler <3