Köpt dyr (!) väska och går igenom en identitetskris

Jag gjorde det! I lördags köpte jag min älskade YSL-väska. Jag har ju väntat ända sen mitten av December. Den 15e gick jag dit, hundra procent redo, bara för att få höra att Lulu Small guld var slut. Och det har den varit - fram tills i lördags. Då droppade ett sms in med info om att den fanns inne och 3 timmar senare stod jag i butiken. En bunt med presentkort senare (ja, jag skämdes nästan och bad absolut om ursäkt när jag langade fram dom) var den min. Ihhh!

Heja-ropen från Mamma uteblev dock helt när jag skickade en bild. Inte alls oväntat. Jag kommer inte från den bakgrunden. Vi har ALDRIG haft diskussioner kring märken (det "värsta" jag ville ha när jag var yngre var en Adidas-jacka under fjortisperioden), dyra smycken, åka till Val de ser på fylleresa eller liknande. Det är inget man gör på Gotland (i alla fall inget man gjorde på min tid). Men man blir som de man omges av och jag hänger på Östermalm. Jag inser mer och mer att jag går från den personen jag var och blir någon annan. Bra eller dåligt - jag har ingen aning. Därför blev köpet också en riktig identitetskris. Något som också fick mig att börja fundera över vad mer jag "krisar över" och som förändrats på senaste.

Väskor.
(Obv) Jag har aldrig i mitt liv brytt mig om väskor. Handväskor har jag på riktigt aldrig använt och mina vardagsväskor har antingen varit axelremsväskor jag fått från Les Mills-event, ryggsäckar köpta på Lager 157 och någon enstaka axelväska från HM. Dessa har jag sen använt tills de är så trasiga att de bokstavligt talat faller sönder. Jag har på riktigt inte brytt mig. Så att köpa en märkesväska fanns inte ens i min värld (jag garvade högt åt frågan när jag fick den för 1 år sedan). Jag tycker liksom att en väska för 799 kronor är dyrt. Klipp till att jag nu äger en handväska dyrare än något annat jag har. Och ja, det kan vara så att jag snart kommer vilja köpa en till eller två... (jag skäms på riktigt över tanken, but that's how it is).

Äta ute.
Jag kommer från en familj där vi väldigt sällan äter ute. För det första är Mamma och Pappa helt otroliga på att laga mat och för det andra är vi 5 personer i familjen. Det känns liksom inte "värt" det att lägga de summorna på att äta ute. När vi sen går ut och äter är det heller inte som att vi slår på stora trumman och tar det dyraste på menyn. Det har gjort att vi verkligen uppskattar måltiderna ute - tillsammans. Men det är sällan/aldrig vi går ut för att testa en restaurang. Det är något jag vill ändra på och också något jag märker är ett identitetsskifte hos mig. För 3 år sedan höll jag på att börja gråta när jag fick reda på att köttbullarna min vän beställt åt mig och jag hade ätit kostade 249 kronor, idag höjer jag inte ens på ögonbrynet över att dom kostar 289. Don't know if I like it or not....

Matvanor.
För att fortsätta på det spåret. Jag har ju under det senaste 1,5 året helt tappat allt det jag var när det kommer till mat och hälsa. Jag var en person som lagade ALL mat från grunden, åt alltid med jämna mellanrum och skulle ALDRIG skippa en måltid. Klipp till att jag nu under 9 månaders tid varken ätit ordentlig frukost eller middag, levt på kakor, fil med flingor och sockrade flingor, kanelknäcke med mera. Först den senaste månaden har jag ätit frukost, lunch och middag. Och då är ALLA måltider färdiglagade rätter. Jag lagar inte mat längre. Så sjukt. 100% en identitetskris åt fel håll, något jag hatar.

Kläder.
Det slog mig igår att jag inte ens kan minnas sist jag hade på mig ett par blåa jeans. Bortsett från toppar och tröjor såklart, var det det enda plagget jag hade på mig mellan åldrarna 9 till 22. Eller nu ljuger jag. Självklart fanns träningskläderna där, och såklart svarta jeans. Men jag hade alltid, alltid jeans på mig. Likaså har jag aldrig i mitt liv haft på mig skjortor tidigare. Än mindre strukit dom. Och nu står jag här med steamade, vita skjortor och svarta kostymbyxor. Jag måste erkänna att jag saknar dom där älskade jeansen.

... och punkterna är fler. Men nu måste jag springa, så vi får runda av där. Men det jag vill säga är att jag identitetskrisar totalt. Vem är jag? Vem vill jag bli? Helt ärligt fullkomligt älskar jag allt det materiella och till skillnad från förra året där mitt stora mål var att ta min budget (jag brydde mig helt ärligt inte om vad jag fick ut i lön) är mitt mål i år att tjäna pengar. Är det okej att känna så? Är det okej att bli "en sån person"? Eller ska jag komma ned på jorden igen, backa till den jag var och släppa den ytliga fasaden jag uppenbarligen drömmer att bli en del av?

Gillar

Instagram @matildaberlin

Instagram matildaberlinInstagram matildaberlinInstagram matildaberlinInstagram matildaberlinInstagram matildaberlinInstagram matildaberlinInstagram matildaberlin