Going to Stockholm

Då var vi där - sista dagen, eller rättare sagt sista timmarna, på Gotland för den här gången. Visserligen blev min snabbvisit betydligt längre än planerat, men ändå skriker trycket mot hjärtat Nej, inte än!

Jag lyssnar en del på podden Veckans Bläcka med Karin Bastin och Jenni Hammar. Inte för att gå in på den för mycket, för det är inte det jag vill prata om, kan jag snabbt sammanfatta att båda två är svenskar som sedan x antal år tillbaka bor i USA. Och det dom har sagt som verkligen träffade mig så rätt var det faktum att man liksom har förstört sig själv genom att flytta. I deras fall handlar det om att en viss del utav dom alltid längtar tillbaka till Sverige, men samtidigt skulle dom inte vara nöjda här utan alltid längta tillbaka till USA.

Liksom dom har jag också flyttat över ett hav, dock ett betydligt mindre ett, haha! Så skillnaden är ju betydligt stärre, men jag förstår dom! Kanske inte exakt den kontexten, utan med en liten tvist. För mig handlar det inte om ett problem med att vara nöjd, utan om saknan.

Varenda gång jag är hemma på Gotland får jag tokångest när jag ska åka härifrån. Inte än, jag är inte redo, jag vill stanna, kan inte lämna! Tankar som snurrar i huvudet när det börjar närma sig.

Men i samma sekund jag landar på Arlanda känner jag mig hemma igen och en slags frihetslycka sprider sig i hela min kropp.

Jag ÄLSKAR Gotland - men jag ÄLSKAR att bo i Stockholm.

Kan ni förstå vad jag menar eller låter jag helt knäpp? (Helt okej att säga det andra, för ibland undrar jag om jag inte är det, haha)

Det fantastiska vi kan konstatera i det hela (jag vet att jag har sagt det förut, men ni kommer få höra det varje gång jag inser det på nytt. So just brace yourself) är att jag numera har två hemma. Två hemma som jag älskar!

Så om ett par timmar åker jag hemifrån för att åka hem. Hemifrån Gotland, hem till Stockholm.

Hur underbart är inte det?