Förlåt, men där kom paniken

Godmorgon finingar!
Jag vet att ni nog är sjukt trötta på allt vad corona heter och helst inte alls vill läsa om det, men just nu har jag sån sjuk livs-ångest att jag bara måste få skriva av mig. Ni alla är ju så sjukt kloka och brukar komma med världens bästa tips, så där av detta inlägg.

Status: Jag vill inte lämna Stockholm. Hela min kropp skriker nej. Men jag vill absolut inte bli fast här utan möjlighet att åka hem till min familj på Gotland.

Jag ska erkänna att jag har tagit hela corona-grejen väldigt lätt. Kanske lite för lätt (självförsvars-mekanism?). Till en början har det mest varit total besvikelse över att den här våren som verkligen skulle vara min (3 resor, dagsfester, promenader och uteserveringar i Stockholm, singelliv, nytt jobb, lägenhetsköp - allt) totalt har raserats. Inte en enda punkt finns med säkerhet kvar. Tvärtom är det mesta redan totalt bortblåst.

Men så är jag ju utav tron att Allt blir vad man gör det till. Så jag har levt på någorlunda som vanligt (självklart med hänsyn till föreskrifter och råd), kanske också någonstans med en förhoppning och tro om att det här snart ska vara över. Naivt? Säkerligen. Och det är nog också det som kommit ikapp mig nu.

Igårkväll slog det mig plötsligt att skulle det bli lockdown i Stockholm då är jag helt ensam. Jag har inte längre någon partner att låsa in mig med, min familj är hemma på Gotland och en stor del av mina vänner har redan flytt stan. Visserligen trivs jag sjukt bra i mitt egna sällskap, men under hur lång tid snackar vi? Så på så sätt lutar det mot att åka hem till Gotland. Speciellt med risken att dom kanske stänger trafiken för fastlänningar dit (vilket jag räknas som eftersom att jag är skriven här uppe).

Men å andra sidan: jag vill VERKLIGEN inte lämna Stockholm. Jag trivs så sjukt bra här! Och har precis börjat landa post tenta och må bra i mig själv. Är jag redo att riska det?
Vidare är en vecka eller två på Gotland är supermysigt, men blir det lockdown och jag inte kan komma tillbaka till Stockholm - hur länge måste jag då vara på ön?

Min hjärna är verkligen kaos. Alla aspekter kan vändas både fram och tillbaka. Alla aspekter har för- och nackdelar. Fram tills nu har jag inte känt någon panik över att fatta beslut utan har tänkt ta allt som det kommer. Då hade jag dock en bild av att dom kanske går ut med informationen om ett beslut ena kvällen men med införande någon dag senare vilket skulle lämna tid att fatta beslut då. Men nu inser jag att sånna besked kanske kommer i samma sekund dom verkställs, och well, då är jag f*cked.

Jag känner mig så himla vilsen och behövde bara få bajsa ur mig alla ord och tankar för att försöka hitta någon som helst rätsida på det hela. Så tack för mig och dessa Tisdags-tankar.