Färdig med att vara singel

Det här med kärlek. De senaste veckorna har fått mig att tänka en del på det. Nu har det gått 10 månader sen jag gjorde slut med mitt ex och jag tror inte att någon utav er har missat att jag mår oerhört bra som singel. Jag har verkligen behövt sätta mig själv i första hand, haft möjligheten att bara tänka på mig, inte planera runt någon annan utan ta allt som det kommer för mig. Jag älskar det! Dessutom är det faktiskt rätt så kul att dejta med.

Vidare har jag insett hur mycket tid min framtida karriär som mäklare kommer att ta. Vill man lyckas, vilket man gärna vill när man jobbar på 100% provision haha, så måste man gå in helhjärtat. Och helhjärtat betyder långa dagar, inställda planer för oplanerade och plötsliga visningar, kundmöten och kontraktsskrivningar. Jag har insett att hade jag inte gjort slut med honom under förra året så hade det oavsett tagit slut nu i år för han hade aldrig stått ut med det, haha! Så ja, att jag är singel passar mig verkligen perfekt nu när jag ska kicka igång min karriär.

Men samtidigt har jag börjat sakna det lite. Jag saknar att kramas, att ha någon att skämta med sådär som man bara kan med sin närmsta, att alltid ha någon att komma hem till under både bra och dåliga dagar, någon att fira framgångar med och någon som finns där i motgångar. Jag saknar att ha en pojkvän.

Egentligen vill jag inte ha någon pojkvän än. Det kommer liksom inte funka och jag är inte redo att sluta vara Jag och bli Vi igen. Men någonstans börjar jag undra om jag någonsin kommer att hitta någon. Kommer jag någonsin att bli kär igen? Eller kommer jag att få dö singel? <— hello drama queen! Men kan ni förstå vad jag menar?
So to all you singles out there: Hur hanterar ni sånna här känslor? Hur tänker ni kring allt i livet? Alla svar uppskattas! Mvh lite lätte vilsen själ