Att fastna i ett fack - flyttar till Stockholm

Godmorgon hjärtan! Jag har precis kramat och pussat min familj hejdå, hoppat in i bilen och sitter just nu på båten. Om 3 timmar och 20 minuter är jag i Stockholm (okej, snarare Nynäshamn, but you get it). Det var den sommaren. Det var dom månaderna på min älskade ö.

När jag och Agnes (kan vi snälla ta en stund för hur snygg hon är??) hade vår lilla goodbye-fika igår pratade vi lite om hur det är att vara uppfödd här. Som så många gånger tidigare kom vi fram till att: Kommer man från Gotland så är men en utav tre olika personligheter (jag tror nog att alla som kommer från en småstad känner igen sig i det här).

1. Dom som vid 15 års ålder säger Fuck den här jävla skitön! och sen flyttar till fastlandet så fort dom får chansen. Dom ser man aldrig kosen utav igen.

2. Dom som fullkomligt älskar ön men som ändå måste bort. Det kan vara för att bo utomlands något år, plugga, följa kärleken eller liknande. Men i slutändan, när det är dags att skaffa barn och familj, då kommer man tillbaka.

3. Dom som älskar ön av hela sitt hjärta och inte ser något som helst behov utav att ta vägen någon annan stans.

Kategori 1 har jag aldrig någonsin kunnat identifiera mig med. Nej, jag är utan tvekan i nummer 2 (sen är ju då frågan om det är här jag hamnar i slutändan, vilket ändå är troligt, eller om jag hamnar någon helt annan stans). Jag fullkomligt älskar den här fantastiska ön, men nu behöver jag komma härifrån. Det är så himla lätt att plötsligt falla tillbaka, och till viss del tvingas in, i det gamla facket och den personen man en gång i tiden var. För mig innebär det att backa enormt på den vägen i personlig utveckling som jag har gjort. Så nu är det dags! Stockholm here I come!!